..kom en lurvig, gul ponny hem till oss. Dessa år tillsammans har varit fylld av skratt, glädje och framgångar, men också många tårar, förtvivlan och motgångar. Jag har utvecklats enormt under dessa år och Kalle är helt klart en av anledningarna!



Den 5 januari 2007
Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Här började vår resa, den som jag, Elin och Kalle delar. Efter några månader åkte vi på våra första tävlingar. Jag och Kalle debuterade i Gagnef med en femteplacering i LC:1 och en andraplacering i LB:1. Sommaren var som en hästsommar ska vara och till hösten var vi med i Div 2 dressyr där laget slutade totalt tvåa. Jag tog även mina först gulblå rosetter med honom. Elin och Kalle ingick i Div 2-laget i hoppning där de vann B-finalen. Under den hösten hände också en olycka, Kalle fick panik när han blev ensam i trasproten efter en tävling i Vansbro och hoppade över bommen. Han lyckades ändå på något vi ta sig ut genom framdörren och blev inte hängade så länge, men det var nära att han kunde ha blivit blind då han slog huvudet i ett litet fönster och fick en massa glassplitter precis ovanför ögat. Han har förtfarande ärren kvar.. Men någon veckas vila och sedan var han ute på tävlingsbanorna igen!



2008
Jag och Kalle var med i Malungs Div 1-lag i dressyr och det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Både första omgången i Vansbro och andra på hemmaplan i Malung var han som en stålfjäder inne på banan även fast det känts bra på framridningen. I Malung var han värre än värst då han blev rädd för en person på läktaren och gick knappt att få ut på spåret just där i båda programmen. Vi funderade över om det kanske var havren som gjorde det och bytte foder åt honom.

Till hösten var Elin och Kalle med i Div 2 i hoppning igen och det gick vädligt bra för laget som tog sig till A-final och vann totalt. Tyvärr kunde elin och Kalle inte vara med på finalen då Kalle blivit halt och det är här som de tuffaste tiderna med vår ponny börjar..



2009
Det året var mitt sista ponnyår och bestod mest av veterinärbesök, sjukhage, promenader, igångsättning och sedan ett veterinärbesök med en halt häst igen. vi hade en superhalt häst, men det fanns ingeting på röntgen och Kalles ben var ett litet mysterium. Varje gång vi skulle till veterinären var jag livrädd att han skulle säga att det inte fanns något att göra, att den ända utvägen var Trapalanda, och jag tror att det inte var långt ifrån heller..Efter några behandlingar testade vi med att sätta igång honom mycket försiktigt och långsamt. fungerade inte det fanns det inget att göra enligt veterinären. På hösten tog vi oss ut på några tävlingar igen och allt såg ljust ut.



2010
I mars var det meningen att Elin och Kalle skulle vara med i GymnasieDM i dressyr men då fick han istället feber och åt inte. Det var något virus som drabbbade alla hästarna i stallet, mer eller mindre. som tur var, var det inte något livshotande och han var snart frisk igen. Men i slutet av april hände det som inte fick hända, han kändes ofräsch i benet igen och nu funderade vi på om vi kanske skulle bli tvugna att triangelmärka honom.. Den här gången besämde vi oss för att åka till Strömsholm och gå igenom honom ordentligt. Då vi kom dit gjorde de böjprov, longerade på olika underlag och vi red. Men ingen hälta syntes konstigt nog. På röntgen tyckte veterinären att hans hovben var lite för lutande bakåt, men det var något som knappt syntes. Vi bestämde oss i alla fall för att försöka sko honom oftare och verka honom högre i trakterna för att få rätt lutning på hovbenet, utifall det var det som var orsaken. Vi bestämde också att vi inte skulle hoppa så mycket med honom för att spara på hans ben och allt verkade fungera men då fick vi sadelproblem istället och vi red barbacka nästan varje dag i någon månad innan vi hittade en som passade och det var dags att försöka tävlingsbanorna igen. Under hösten blev det ett par tävlingar för Elin och Kalle med fina resultat.

Idag
Målet för kommande år är Div 1 för Elin och Kalle under våren och jag funderar på att försöka köra in honom. Men framför allt ska vi ha kul! I juni tar jag studenten och vad som händer då får vi se. Kanske flyttar jag någonstans så jag inte kommer kunna rida Kalle så ofta längre och Elin blir själv med honom. Men en sak vet jag och det är att sälja honom är inte ett alternativ, om jag så ska bli ponnyryttare livet ut. för Kalle är inte bara en tävlingsponny som man blir för gammal för, säljer och går vidare. Han är också våran bästa kompis och kommer alltid att vara.

Vet inte om det var någon som orkade läsa hela, men det är i alla fall våran historia och den är inte slut än..